Att våga öppna dörren till andevärlden

Jag har alltid, sedan jag var mycket liten varit i kontakt med andevärlden. Ja, just det är ju kanske inte så konstigt. Innan vi blir så stora att vi kan skilja på vad som är verkligt och vad som inte är det, vem som ska vara på en viss plats och vem som inte ska det. Innan vi börjar sortera vad som tillhör den andliga världen och vad som tillhör vår världsliga dimension, så har alla förmågan att uppleva olika dimensioner. 

När vi växer upp börjar vi själva falla in i facket där verklighet är det vi kan se med våra ögon, känna med våra händer och uppleva med våra andra etablerade sinnen som hörsel, lukt och smak. Vi börjar bestämma oss för att det vi inte kan uppleva med dessa fem sinnen är fantasi. Det finns även gott om vuxna som är ganska snabba med att hjälpa till med denna sortering åt barn. Hur många gånger har vi förklarat bort och avfärdat berättelser som små barn berättat om som fantasi eller lek.

Barn och andlighet

Jag vet inte varför jag själv fallit i denna fälla ett flertal gånger i förhållande till mina egna barn. Kanske blandar vi in vår egen föreställning om att upplevelser som inte kan förklaras i vetenskapliga termer omedelbart känns främmande och därför skrämmande. Kanske försöker vi omedvetet skydda barn för sådant vi inte kan förklara genom begrepp som tillhör vår begreppsvärld.

Min äldsta son är snart nio år. Han är redan stor nog för att ha lämnat den ålder där upplevelser som tillhör den andliga dimensionen passerar ofiltrerade och som en del av hans verklighet. 

Tage, min yngsta son, däremot lever fortfarande i denna fantastiska mellanvärd där allt är möjligt, där inget tvivel finns och där änglar kan vaka om natten. Många gånger har han pekat mot vad som förefaller som ingenting och frågat ”vem gubben i hallen är” eller klagat över att pojken i hans rum lånar alla hans saker.

Snabbt är vi där och sopar undan. För att skydda. För visst måste det vara oerhört skrämmande att se helt främmande människor som dyker upp helt utan förvarning och utan att knacka på dörren.

Ser andar läskiga ut?

Och med all rätt! De beskrivningar av spöken eller andar som finns i exempelvis filmer och böcker beskrivs väldigt ofta som extremt otäcka varelser som vill skada oss människor och uppträder ofullständiga eller deformerade. 

Men faktum är att det inte alls är så. 

Besök från andevärlden

Under en behandling helt nyligen fick jag besök av en man från andra sidan. Han kom så försynt och presenterade sig. Nu visste jag redan vem mannen var när jag förnimmande honom. Hans svärdotter låg just då på min massagebänk och hans son satt i köket intill och småpratade med min man. 

Manfred, vi kan kalla mannen så, hade nyss gått bort efter en lång och svår tids sjukdom. Begravningen var avklarad för bara någon vecka sedan.

Han kom som sagt fram och presenterade sig. Jag ville inte vara oförskämd men förklarade för Manfred att jag utför en behandling och gärna vill fokusera på det. Jag frågade däremot om han vill hälsa någonting innan han fick lov att gå.

”Ja, jag vill bara säga att jag mår bra. Du kan väl hälsa Johan (hans son). Jag vill dem så väl”. Jag svarade att det ska jag absolut göra och undrade om det var något mer. Annars ville jag gärna fortsätta behandlingen av hans svärdotter. ”Ja, sa han. Hälsa Patrik också (Johans bror). Jag såg att han var så ledsen på begravningen”.

Jag tackade Manfred för att han kommit och så var det inte mer med det.

När vi en stund senare satt och småpratade allihop så berättade jag för Johan att hans pappa kommit förbi och undrade om han ville ta emot ett meddelande från honom. Jag vet mycket väl att Johan inte ”tror på sånt där” och därför blev ganska ställd. Men det är väldigt ovanligt att man inte vill ta emot budskap oavsett om man tror eller inte så det ville Johan gärna. 

Jag återberättade vad Manfred sagt och såg hur något lite pillemariskt blänkte till hos Johan. Jaha, nu ska han testa mig tänkte jag. Men låt gå.

”Hade han skägg?”

”Ja”.

”Jaha”. Johan fortsatte. ”Men hur såg han ut då?”

”Han var jättefin”, svarade jag. ”Hel och fin, frisk och sund”

”Okej, men hade han ben?” Johan tittar granskande på mig och ett litet leende spelade på hans läppar. 

”Om han hade ben? Ja, han hade ben” 

”Ha!” utbrast Johan triumferande. ”Han fick nämligen amputera båda benen några veckor innan han dog.”

Jag log. ”Ja kanske det. Men nu har Manfred fått sina ben tillbaka.”

Sammanfattningsvis – Nu mår jag bra

I himlen finns enligt min erfarenhet och mina upplevelser ingen smärta och ingen sjukdom. Även om man gått bort i en trafikolycka där den fysiska kroppen helt trasats sönder så återgår själen till det stadium där man mått som bäst. Ofta visar sig en äldre människa i en något yngre version eller som i Manfreds fall en amputerad person i en version där kroppen är intakt. En gravt överviktig person som avlidit i sviterna av sin fetma visar sig ofta i en hälsosam och normalviktig version.

Detta är det allra vanligaste meddelandet personer från det astrala planet vill sända sina nära och kära på jorden efter sin bortgång. Nu mår jag bra. Jag har inte ont och jag lider inte mer. Det måste vara väldigt skönt att veta.

All kärlek till er. Var ni än befinner er…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *